Kassandrasyndromet och Vem dödade min pappa? – 2 pjäser, 1 föreställning
Månteatern
En mamma, en pappa, en dotter, en son. Två ser över sin relation i det antika Grekland, de två andra sitter i en by i Frankrike och undrar var tiden tog vägen. Oro över framtiden, tankar kring dåtiden. Hemligheter och svek och villkorslös kärlek, allt som präglar relationen mellan en förälder och ett barn. Var du än är, var du än befinner dig. Blicken från den som gav dig liv kommer du aldrig ifrån.
2 pjäser, 1 föreställning.
KASSANDRASYNDROMET
Troja. Fienden sitter utanför stadsmurarna i tio år och hotar med krig. Sedan plockar de plötsligt ihop sitt pick och pack och åker hem. De lämnar ett hästskrälle efter sig. En enorm sak, gjord i trä och metall. “Rör den inte!” skriker Kassandra till trojanerna som promt vill ha in den i staden. När ingen lyssnar blir hon hysterisk. Hon påstår att hon kan se in i framtiden. Antagligen är hon bara galen.
Vi möter Hecuba, drottning av Troja, med ansvar över folk och samhälle. Vi möter hennes dotter, Kassandra, lillsessan, tonåringen, dömd av nyckfulla gudar att tvingas se framtidens brutalitet – och dömd att aldrig bli lyssnad på. De möts i en förtvivlad kamp innan stadsportarna öppnas och den ödesdigra hästen släpas in, i vilja att möta varandra och i oförmåga.
VEM DÖDADE MIN PAPPA?
En son besöker sin pappa, efter att han gjort sig illa på fabriken han arbetar på. Det väcker en mängd minnen som sonen har med sin pappa under sin uppväxt, en uppväxt kantad av våld, hårda ord och homofobi men också fattigdom, dubbla arbeten och en ständig kamp att få pengarna att räcka. Man kan titta på sin förälder och undra varför den inte ansträngde sig mer för att få en relation att fungera men man kan också se det från ett annat håll.
Édouard Louis bok är en anklagelseakt mot de franska politikerna, de är alla skyldiga till att ha tagit död på hans pappa. Till att göra en far-och-son-relation omöjlig. Till att ha ett drägligt liv. Till tonerna av Barbie Girl tecknar vi en öm och våldsam berättelse om hur vi mest av allt accepterar att vårt samhälle ständigt vänder ryggen mot de som behöver störst hjälp.