Käften!

En explosiv, magisk och musikalisk pjäs om att acceptera, tillåta och förlåta både oss själva och andra.

Du får vara arg, MEN – Du får inte slåss, säga något taskigt, ha sönder saker, slänga sudd på pappa, smälla i dörrar eller fösa ner Den försvunna diamanten-spelet på golvet så att femtusenkronorsrubinen svischar in under soffan och tappas bort för alltid.

Ett efter ett plockas ilskans uttryck bort. Bort hårda händer, bort fula mun, bort dräpande blick. Bort utåtagerande, bort självbestraffande. Bort all den destruktivitet, som åtminstone en tåt av vreden är ohjälpligt sammanbunden med. Existerar verkligen ett utrymme för barns vrede, i någon annan form än som en anonym, stumt komprimerad massa? Du får vara hur arg som helst, så länge som du förblir resonlig. Alltså inte särskilt arg alls, när allt kommer omkring.

Missförstå oss rätt. Ilska är inte bra. Det finns för mycket av den och den gör mycket skada. Och arga människor är ju jättejobbiga! Samtidigt är, på gott och ont, ilskan en del av oss och den går inte att bara skära bort eller att stänga in. Vilken roll ilskan får i våra liv handlar lika mycket om hur vi uttrycker den som hur vi bemöter den.

Med den här pjäsen vill vi se ilskan med nya ögon. Vi vill se de arga, bråkiga barnen (och de arga, bråkiga vuxna också, för den delen). Vi vill säga: även om du gör fel så är du inte fel, du är inte ensam och du är alltid värd att älskas.

Koppling till läroplanen

Arg, ilska och identitet