brandtal för den fria scenkonsten

Ett av våra Upprop för den fria scenkonsten 2017 hölls under Almedalsveckan i Visby och inleddes med två bejublade brandtal med Karin Kickan Holmberg, Teatercentrum, och Amanda Billberg, Danscentrum. För alla er som inte var med i Almedalen, och alla er som vill påminna er om innehållet i talen, går det att ta del av brandtalen i text här:

Ge oss luft

Fria scenkonsten, fira scenen den fria scenkonsten!!! Fira den fria!

Institutionen
håller lönentonen
Men vi, vi går på a kassan
Joel, Kickan Lisa o vår Hassan
Och ändå; vi skapar!
och lapar
den lilla droppen,
ur tomma koppen.
Det är vi som är duktiga entreprenörer
i körer!
kan vi kurser ha
vad sägs om det,  Alice Bah?

Vi har anden! Men ge oss luft för fan den Håller på att ta slut

Men vad göra med lommar toama?
Tänker vi i den frie teatergruppen Unge Roama
Sent besked från KUR
Fan, man blir sur!
Nej från sponsor
Ska vi satsa på kor?
Ja! Vi söker EU pengar! En liten lätt procedur….
De frågar ” ska ni ha kräken då i bur?
O säger ” så måst ni anställe Lojstas lama!”
Va? ” Jao! I rollen som Romeo o Juliets ama”

Så det stöp; för djurentreprenörer
Sjunger nästan aldrig i körer
Och det är som en oskriven lag
Att inga lamadjur  har egna företag

Vi har anden, men ge oss luft för fan den
Håller på att ta slut hör vårt tjut

Jag är fri och inte bitter
Men när vi fria sitter
Ner för att liksom mötas
Kring visioner, och det tjötas
Slår mig skillnaden på en institution
O Unga Romas ekonomiska situation
Men jag är fri o inte bitter
Jag googlar raskt på twitter
Hellre fattig men fri aktör!!!
Än ägas av en teaterdirektör

Vi har anden, men ge oss luft för fan den
Håller på att ta slut.

En morgon suckar jag tungt
Allt är allt annat än lugnt!
Då Säger min yngste sorken
Hur har du mamma orken?
Pöjken min: Jag har stått på barrikader förr
Med dessa knogar, blodiga! knackat dörr

Jag har anden!
Men ge mig luft för fan den Håller på att ta slut ;
Så nu!  Från ord till Handling
Politiker!  Gör förvandling!
Var nu ingen procrastinist!!!
Skjut ej upp det som tycks trist!
Gläds o Bliv den som går till vår historia
Med nyskapandets sanna gloria
Tänk; att vara den som skänkt
Kulturen öronmärkta 4 procent!!!
Vi har anden
För fan den
får inte ta slut!!!!!!!!!

Karin Kickan Holmberg, regissör, skådespelare, driver den fria teatern Unga Roma

 En unik art av yrkesutövare

Amanda Billberg. Foto: Lena Gustafsson

Jag har kommit hit idag för att berätta om en sällsynt och unik art av yrkesutövare jag känner. De kännetecknas av att ha förmåga att skapa situationer och miljöer som bänder på det som kallas tid, rum och verklighet. Utmärkande för denna grupp individer är stark kroppsintelligens, uppfinningsrikedom och en bländande mångsidighet. De är drivna, arbetsmyror som ofta utför fler delar av produktionen än själva yrkesutövandet.

Individer som tillhör denna profession har förmåga att skapa flerdimensionella, strukturkritiska och normkreativa upplevelser i sceniska rum. De behärskar transformationens nycker både i och vid sidan av sceniska kontexter. De arbetar ensamma eller i grupp, de arbetar i storstad och på landsbygd, nationellt och internationellt, de arbetar med samtidsaktuella frågor där många av dem är nydanande i sina skapandemetoder. De arbetar med barn och unga och möter en bred publikgrupp av vuxna. Tillsammans besitter de en unik och omfattande kunskap och fyller en viktig samhällsfunktion.

I norra Sverige och i mer glesbebyggda delar av landet är de mycket sällsynta, de finns nästan inte alls. Då jag bodde i Umeå kunde jag räkna till ungefär fyra stycken verksamma. I Skellefteå som är nästa större stad finns några fler och fortsätter en längs kusten norrut till Piteå och Luleå kunde jag räkna till ett 10 tal ungefär. Söder ut i Sundsvallstrakten finns det ytterligare två/tre stycken och i Jämtland finns det en som bor och är verksam men bara delar av året.

Jag talar såklart om yrkesgruppen frilansande danskonstnärer.

En profession som innebär svag ekonomi, osäkra arbetsvillkor och låg inkomstutveckling. En profession där majoriteten utövare är bosatta i någon av storstadsområdena i Sverige. De danskonstnärer som kommer norrifrån flyttar i regel söderut. Det gör de framförallt för att förutsättningarna för att verka inom yrket på andra orter är så eftersatta.

Dansvärlden har en kultur där gratisarbete betraktas som en möjlighet att skaffa sig nya kontakter och kanske framtida betalda uppdrag, där en allt för ofta tackar och glädjs åt att få chansen att presentera sin verksamhet utan arvode. Trots flerårig eftergymnasial utbildning och år av erfarenhet.

Danskonstnärer är de mest lösningskreativa personer jag vet. De har lärt sig hur en trollar. Hur en får en liten summa pengar att räcka väldigt långt, hur en löser de mest orimliga ekvationer i produktionsvillkor, tidsramar och yrkesroller.

Jag ska ge er ett exempel:

I vintras var tre danskonstnärer ute på en miniturné för att spela sin egenproducerade dansföreställning på fem platser i norra Sverige. De är ett litet danskompani som valt att verka inom en platt organisation där de delar på ansvarsområden och roller. De roller de har att fylla är: koreograf, dansare, danspedagog, scenograf, producent, turnéledare, ljustekniker och marknadsförare.
Turnéns första dag inleds med att hyra släp, skotta ut släp ur snö, bära dansmattor och rekvisita, köra drygt 20 mil till en mindre ort i Västerbottens inland. Hålla workshops i dans för ett 50 tal elever på en högstadieskola på orten. Bära in dansmattor, rigga scenen, sätta ljus, repetera på plats, värma upp, ha kontakt med biljettkassan och arrangören på plats, -tilläggas kan att det aldrig på orten tidigare spelats en modern dansföreställning av ett fritt kompani så nervositeten hos arrangören var stor, göra sista marknadsföring på sociala medier, spela föreställningen, möta publiken- som nyfiket undrade vad de just upplevt, rigga av, bära dansmattor till släpet, köra drygt 20 mil, sova några timmar för att nästa morgon åka vidare.

Detta är ett arbete de älskar. Det är världens bästa jobb. Det är ett viktigt jobb. Ett jobb de är bra på.

Jag är själv dansare och jag älskar också mitt jobb. Varje del av det. Jag tror att mitt jobb är viktigt och gör skillnad och jag drömmer om att kunna leva på mitt yrke. Jag drömmer om skälig lön för utfört arbete, om möjligheten att kunna planera och arbeta långsiktigt.

Jag drömmer om fler arrangörer som tar steget och arrangerar dans av fria grupper, om stärkt finansiering för daglig träning och kompetenshöjande aktiviteter i hela Sverige, jag drömmer om plats för dans, om tillgängliga repetitions lokaler, om samverkan mellan institutioner och det fria livet, om kollegiala mötesplatser. Jag drömmer om att den flexibilitet, mångsidighet och lösningskreativitet som dansare har lyfts som goda exempel och belönas därefter. Jag drömmer om att det går att bo och verka som dansare i hela Sverige och jag tror att det är möjligt.

Amanda Billberg, koreograf, dansare, skådespelare och ordförande i Danscentrum Norr