Barnen är vår framtid. Barn och unga är ett prioriterat område inom… (fyll i själv, det finns många alternativ). För hundra år sedan ritade de främsta arkitekterna skolor, ypperliga bildkonstnärer gjorde planscher till undervisningen och Selma Lagerlöf skrev en lärobok i geografi. Hur är det i dag?

Nej, jag tror inte att det var bättre förr. Men jämförelser kan sätta saker på sin spets. Var finns pengarna och hur är det med statusen när det gäller det som rör de uppväxande människorna? Oavsett om det är scenkonst, arkitektur eller skolmat… I realiteten ser jag inte att barnen är så prioriterade som vi och politiker och många andra vill få det att verka som.

Ändå har det genom åren skapats så många fantastiska föreställningar för ung publik! Men är det inte mer ”trots att” än ”på grund av” de förutsättningar som ges? Förmodligen är det utövarnas konstnärliga idérikedom, engagemang och en otrolig förmåga att trolla med knäna som burit upp merparten av svensk scenkonst för barn och unga under flera decennier. All respekt!

Men jag vill se kulturstödsnivåer som ger experimentutrymme, räcker till stora föreställningar likväl som till små och mobila. Nivåer som ger råd att ”misslyckas” någon gång emellanåt. Många fler recensioner av barnkultur, recensioner där skribenten har samma förväntningar på kvaliteten på skådespeleri, kostym, ljus etc. som om det gällde ”vuxenkultur”. Dock måste jag erkänna att det inte primärt är för scenkonstnärernas/producenternas skull, utan för barnens. För att de ska få det bästa. Finns det inte spännande konst så är barns möte med konsten inget självändamål. Därför måste det finnas ett bra klimat som attraherar folk att skapa för ung publik. Det som produceras ska synas i media, gå att leva på och vara utmanande att jobba med.

Jag vill se skolbyggnader som vi vuxna avundas som arbetsplatser. ”Bambamat” som får föräldrar att försöka nästla sig in i matsalen för att få smaka. Konst på väggarna, fräcka möbler… Jag vill att varje direktör som låter inreda sitt arbetsrum samtidigt lägger lika mycket på att göra i ordning ett klassrum. Att ”pampar” börjar lägga lika mycket på maten i en skola som de lägger på representation i sin affärsverksamhet. Och att barnföreställningar får lika många hundralappar i offentlig finansiering per biljett som vuxenföreställningar.

Kanske är det jag nu berättat en väsentlig del av varför jag är där jag är, på bibu.se – scenkonstbiennal för barn och unga. Som biennalchef, ansvarig för seminarieprogrammet och, enligt mina barn, övertydlig. För att jag vill saker och tror på saker. Som att barn behöver många språk, olika möjligheter att uttrycka sig och olika typer av upplevelser. Mötet med god konst av olika genrer stimulerar barns förmåga att skapa själva, hjälper dem att hitta uttrycksformer som passar just dem.

I skolan ska eleverna läsa skönlitteratur för att det stimulerar deras språkutvecklig, förmågan att självständigt använda sig av ord, meningar och metaforer… Men var är det självklara mötet med den professionella dansen, teatern, operan…? Så många frågor. Några tydliga påståenden. Vi måste ta både barnen och konsten på allvar. Vuxenvärlden har ett stort ansvar, barnen väljer inte själva vilka föreställningar de ser.

På bibu.se rådbråkar vi det här; kulturpolitiken, konsten, synen på barn och barndom, våra egna bevekelsegrunder. Barnkonvention och delaktighet. Hurdå? Och varför? Se förställningar, träffas. Skratt, skräck och aha-upplevelser… Och nog vore det på sin plats att riksmedia bevakar biennalen lika flitigt som filmfestivalen i Göteborg?

Bara det bästa till barnen!

Pia Paglialunga
Biennalchef,
bibu.se - scenkonstbiennal för barn och unga