tapet
tapet


Teatercentrum klubbade igenom en 
mångfaldspolicy på Riksdeltagarmötet den 28 maj 2015. Jag är glad att Teatercentrum sätter mångfaldsarbetet i fokus då det är en förutsättning för det demokratiska samhället och den fria scenkonstens utveckling.

Den politiska utvecklingen i Sverige och Europa är minst sagt skrämmande. En intolerant och exkluderande retorik har de senaste åren brett ut sig i samhället, från kommentarsfälten till riksdagen. Angelägenheten att vidga den demokratiska arenan har under min livstid aldrig varit så stor. Mångfald är ett begrepp som beskriver ett önskat tillstånd som präglas av heterogenitet, inkludering, tolerans och tillgänglighet, värden som blivit allt viktigare då samhället och demokratin hotas av främlingsfientlighet och diskriminering. Även scenkonsten har drabbats av hot och näthat då den uppfattats som en allt för progressiv och normkritisk röst i samhällsdebatten. Vad får egentligen gestaltas på scenen då gränserna för vad som uppfattas som normkritiskt blir allt snävare? Jag befarar att den fria scenkonsten är bland det första som skulle duka under om ett främlingsfientligt parti skulle ta plats i regeringen, till förmån för mer nationalromantiska kulturuttryck. Den scenkonstnärliga friheten att få beröra, tränga sig på människors liv med nya skildringar av verkligheten, går hand i hand med ett öppet och tolerant samhälle.

Direktiven för offentligstödd kultur har förtydligats. Kulturrådet ser sig ha en viktig roll i att öka mångfalden i kulturlivet och villkorar detta genom att all bidragsgivning ska genomsyras av mångfald. Detta ställer krav på kulturlivet att utveckla de konstnärliga processerna. Det finns en självuppfattning inom teaterområdet att vi inte är lika stora offer för ojämlika och diskriminerande samhällsstrukturer som andra samhällssektorer. Ändå präglas kultursektorn och scenkonsten av just ojämlikhet. Upplevelsen av detta pådyvlade mångfaldsarbete kan många gånger kännas kvävande, men vad är det då för “naturlagar” vi tar för givna som optimala för konstnärliga processer? Dessa normer får dessutom stora konsekvenser för scenkonstens aktualitet då det inte finns representation av samhällets alla människor och livsöden på scenen. Att arbeta med mångfald och skriva en mångfaldsplan är att ge sig själv och verksamheten utrymme att reflektera över alla de val vi gör inom scenkonsten och vilka konsekvenser de får. Scenkonsten har en enorm kraft att påverka människor i en solidarisk riktning.

Att den fria scenkonsten ensam skulle kunna råda bot på all den ojämlikhet som vi lever i är en alldeles för stor ansvarsbörda. Så vad är det då för ansvar, makt och frihet jag pratar om, jo rätten att få göra konst och spränga gränserna för konstens hemvist: Vilka får göra konst, om vad? Det finns två perspektiv som jag tycker är viktiga när man diskuterar mångfald. För det första så är vi fantastiska på gestaltning och ska känna oss fria att få gestalta exakt vilka livsöden vi vill utan att för den delen äga dessa upplevelser som våra egna, och på så vis uppnå någon form av gestaltningsfrihet. Ansvaret blir då att problematisera vår egen ställning och relation till skildringen. Den andra delen är att också ta ansvar för hur representationen i de egna leden ser ut och göra aktiva val vid rekrytering, utan att de som breddar mångfalden ska bära specifika roller eller bli alibin för representationen och gestaltningen.

Att vara progressiv idag är att vidga det demokratiska området. Att Teatercentrum nu satt mångfaldsarbetet på agendan och kan erbjuda medlemmarna en mångfaldspolicy med verktyg för att arbeta framåt, för ett solidariskt Sverige och ett progressivt teaterlandskap, känns fräscht. Ingen är fri utan mångfald!

/// Jenny Forslund, ordförande Teatercentrum

Läs om Teatercentrums mångfaldspolicy här.

Grafikhuset