IMG_1781
IMG_1781

Utifrån Malena Forsares artikel i Sydsvenskan 150528 ”Scentrifieringen: Hutlöst huvudstadsfokus inom svensk scenkonst” där hon bl a skriver att Malmö saknar produktioner av högsta konstnärliga kvalitet ger Lars Dahlquist, Teatercentrum svar:

Det är i Malmö teatern frodas

Brist på intressanta föreställningar utanför Stockholm? Att det fria scenkonstlivet i Malmö inte befunnit sig i framkant de senaste två åren? Vi var många under scenkonstbiennalen som undrade vad Malena Forsare egentligen ville med sin artikel ”Scentrifieringen: Hutlöst huvudstadsfokus inom svensk scenkonst” (Sydsvenskan 28/5).

När Forsare skriver att urvalskommittén är Stockholmscentrerad handlar det kanske om ett behov av att försvara sitt eget arbete i denna kommitté, förklara varför man gjorde de val man gjorde, trots att det finns så mycket mer bra scenkonst inte minst i Malmö, biennalens värdstad och känd för sitt spännande och rika scenkonstliv. Då kanske man hamnar i formuleringar som ”…  men bortser man från de lokala gruppernas program under ”Fri scen” är närvaron av Malmös scenkonstliv svagt.”

Hur kan man bortse från ett program bestående av 45 scenkonstproducenter som beskriver en hisnande mångfald och ett antal föreställningar med kvalitéer som gör att urvalskommittén borde rodna av skam över att ha förbisett dem?

Forsare skriver vidare att man som skådespelare inte sällan flyttar från Malmö för att ”spetsa sin karriär” och här blir det fel. Vi ser många exempel där skådespelare, regissörer och dramatiker istället flyttar till Malmö och Skåne för att ta del av det spännande innehållet på Malmös scener, som publik eller medverkande. Förutsättningarna är dessutom mer fördelaktiga än de i Stockholm, med lokaler, kompetenser och offentligt stöd.

Den snåriga logiken fortsätter. Forsare påstår att verkshöjden i Malmö är för låg i jämförelse med huvudstaden. Samtidigt konstateras att Malmös scenkonstliv befinner sig i en brytningstid som är prövande och utforskande, där Potato Potato öppnat dörrarna till sin första egna scen, där Erik Holmström har öppnat Malmö Dockteater (nedflyttad från Stockholm) och där Teatr Weimar fördjupar sina undersökningar ytterligare. Det blir liksom att tala mot sig själv.

När generella påståenden ställer fri scenkonst, som trots kärva villkor lyckas presentera innehåll i framkant, i dålig dager, då kan det inte få stå oemotsagt.

Det görs bra produktioner i Stockholm också men jämförelsen med Malmö är utan egentlig relevans. Varje enskild föreställning ska bedömas för sig, oavsett ursprung. Malena Forsare har rätt när hon skriver att urvalskommittén varit Stockholmscentrerad. Men det är olyckligt om artikeln handlar om att ursäkta det i efterhand med att tillräckligt hög kvalité inte stått att finna på annat håll.

 

SVAR DIREKT från Malena Forsare, scenkonstkritiker:

Om jag vore Malmöbaserad koreograf och ville visa mitt verk på Scenkonstbiennalen, hade mina chanser att väljas varit väldigt små. Orsaken är att urvalskommitténs sammansättning följer ett mönster. Inför årets biennal fanns en ledamot i Norrland, en i Skåne och två i Göteborg. Övriga sju var lokaliserade i Stockholmsområdet.

Med en sådan skev geografisk spridning spelar det ingen roll vilken scenkonst övriga delar av landet presenterar under en tvåårsperiod. Underläget är ett faktum. Med detta sagt håller jag med Lars Dahlquist. Centreringen runt huvudstaden – som vidare återspeglas i vilka scener som har högst prestige och vilka tidningar som räknas – borde få oss alla att rodna. Fast mer av ilska än av skam.

Se artiklarna här: Malena Forsare text 150528, Lars Dahlquist text inkl Malena Forsares svar direkt här 150605

 

 

Grafikhuset