Vi har noterat att en rad länsteatrar börjat agera strategiskt för att säkra den unga publiken. Det handlar om ekonomiska konstruktioner, som hotar mångfalden och valfriheten. Om vi inte ser upp kanske vi hamnar i en situation där barnen bara får se föreställningar från en enda teater.

Ser vi till exempel till Ung scen öst på Östgötateatern har man sedan tidigare velat säkra den unga publiken i Linköping och Norrköping genom att helt enkelt inte ta betalt för elever från grundskola och gymnasium. Nu har man tagit steget fullt ut och spelar gratis för alla skolor i hela Östergötland. Det låter ju generöst och välmenande. Men vad innebär det i förlängningen? Vi på Teatercentrum misstänker att myntet har en baksida som heter urholkad mångfald.

Sverige har ju ett mycket rikt smörgåsbord av teater för barn och unga, som produceras av både fria teatrar och institutioner. Men vad händer i en ekonomiskt sönderstressad kommun som plötsligt får ett erbjudande om gratisteater? Säger man ”Nej tack, vi vill kunna välja de specifika föreställningar som passar för just våra barn”? Eller säger man ”Ja, gratis!”.

Ett annat exempel är Regionteater Väst i Västra Götaland som börjat sluta avtal med utvalda kommuner. Alla barn i avtalskommunen mellan 6 och 15 år garanteras en föreställning per år, med ett biljettpris per barn på 30 kronor. Visserligen inte gratis: men på en nivå som är omöjlig att konkurrera på.

Det här är vår andra oro. Gratisteater eller prisdumpad teater hotar att slå ut de andra aktörerna på marknaden. Hur ska exempelvis våra medlemmar, de fria teatrarna, kunna ta betalt på ett sätt som möjliggör avtalsenliga löner när regionteatern samtidigt lägger ribban så lågt? Här finns det ett politiskt ansvar. Samma politiker som brukar prata om valfrihet är också ägare av sina regionteatrar. Så vad vill dom ha? Mångfald eller planekonomi?

Ett sånt här system väcker även frågor kring kommunernas barnkultursamordnare. I Västra Götalandsregionen finns det en barnkultursamordnare i varje kommun som har till uppgift att hantera det regionala stödet till turnerande scenkonst. Om det bara finns en teater att välja på, vad återstår då att göra för samordnaren? Ringa runt till skolorna och säga ”I år får ni den här föreställningen, inte för den är bra utan därför att vi har ett avtal att följa”.

Slutligen finns det redan exempel på hur liknande system har prövats och misslyckats. I Örebro fick länsteatern i uppdrag av sina ägare att förmå samtliga kommuner att skriva på avtal. De skulle stötta länsteatern ekonomisk i utbyte mot bland annat gratis skolföreställningar. Men systemet havererade eftersom många kommuner helt enkelt vägrade skriva på.

Frågan är om kommunerna vägrade därför att de själva ville bestämma vart pengarna till barnkultur skulle gå. Eller om det snarare hade att göra med en ovilja att överhuvudtaget lägga pengar på professionell barnkultur?

För bakom alla gratisföreställningar och avtal som länsteatrarna lockar med misstänker jag att en hårdnande kamp kring en vikande publik driver fram de här idéerna. Ytterst handlar det dock om vilka kommunala och regionala resurser som läggs för att säkerställa alla barns rätt till professionell kultur.

Avtal och gratisteater är inte lösningen på det problemet. Får vi bort de sakerna från kartan kan vi säkert hitta en gemensam strategi som utgår från barnens behov, inte den egna teaterns behov av bra publiksiffror.

Elin Svensson, vice ordförande Teatercentrum ///

Grafikhuset